Tjatmorsan.blogg.se

I våras blev jag sjukskriven i tre veckor. 

Allt började med att jag började irritera mig på mina familjemedlemmar, barnen tyckte jag var hur jobbiga som helst, jag blev extremt trött, kände mig ledsen och nere, kroppen var orolig och alla måsten som man har i en vardag kändes som om någon tvingade mig springa ett maraton mot min vilja. 

Just då var min tanke att jag nog bara var utarbetad eftersom det vid tillfället var tufft på jobbet. 

Efter ett tag började jag vara mer orkeslös än jag var innan. Och så fort barnen ville hitta på något med mig,ville ha hjälp med något, pratade med mig eller egentligen var i samma rum som mig började mitt hjärta banka stenhårt och det kändes som om jag bara ville skrika åt dom. 

Jag pratade aldrig med någon om detta. För jag skämdes. Jag skämdes så enormt mycket. Jag skämdes för att jag hade förbjudna tankar om hur jobbiga alla var. 

Jag kände mig gnällig och fjantig. 

Det var väll bara att bita ihop.

Och det gjorde jag.

Jag åkte på en förkylning som vägrade gå över. Den satte sig i bihålorna och i örat.

Hela tiden jobbade jag. För jag ville inte vara den där som gnäller. 

Förkylningen gav sig men allt det andra var kvar. 

Ännu värre än innan. 

Jag fick yrsel och var på väg att ramla omkull flera gånger.

Tillslut kände jag.......detta kan inte vara bra.

Något måste vara fel. 

Ringde vårdcentralen som sa att jag omedelbart måste ta mig till akuten. Detta måste kollas upp.

Självklart hittar dom inget men säger åt mig att vila en vecka och blir det inte bättre så får jag söka vårdcentralen igen.

Det blev inte bättre. Om inte kanske ännu sämre.

Läxor, städning, matlagning, leka med barnen och allt annat som tillhör ett familjeliv var fruktansvärt. 

Jag ville flytta. Jag ville bara lägga mig någonstans själv och gråta.

Ville inte vara någons mamma eller fru.

Jag berätta lite för dom närmaste hur jag kände och min man sa att det nog var läge för ett nytt läkarbesök. 

Får en tid ganska fort dagen efter. Trött (för jag ville sova hela tiden) och sargad tog jag mig dit.

Fick träffa en matcholäkare som inleder besöket med frågan: Och vad vill du ha hjälp med då? 

Där bröt Mikaela ihop.  Tårarna rann och jag berättade hur orkeslös jag var. Hur jag mådde. 

Det togs lite prover och han sjukskrev mig två veckor till.

Provsvaren visade B12 vitaminbrist och även brist på folsyra.

Jag fick medicin som jag skulle äta varje dag. 

Förstod att detta kunde ta lång tid. 

Men fick inget slutdatum på tabletterna. 

Det tog inte många dagar innan jag kände en enorm skillnad. 

Kände mig pigg, glad, livet var roligt, barnen var mina och jag älskade dom igen.

Sedan dess har jag känt mig bra.

Har lekt med tanken att sluta med medicinen och se om kroppen fixar det själv nu. 

Sedan var vi en vecka i Italien. Jag glömde ärligt talat att ta mina tabletter. Men kände mig bra ändå. 

Tänkte att kroppen kanske fått sitt tillskott och klarar sig själv nu.

5 veckor har gått och jag har mått hur bra som helst. Tills nu i helgen då det var som att få ett slag i ansiktet.

Jag blev så dålig igen. Irritationen mot min man och barn kom som ett brev på posten. Orkar inte mer. Orkeslös och nedstämd.

Precis som förra gången. Men eftersom jag kände igen symptomen så visste jag med en gång vad som var fel. Igår fick jag börjande medicinen igen och om några dagar är jag på banan igen. 

Detta är ingen farlig sjukdom. Och jag har inte pratat med så många om detta. Men den är fruktansvärt jobbig för mig och mina nära.

Idag blev det därför lugna inte så krävande lekar hemma hos oss.

Läxorna har inte kommit ännu. Tack och lov.

Ibland finns det en anledning till att en människa beter sig som den gör. Och man borde aldrig döma någon innan man har fakta på saker och ting. 

Godnatt