Skolan som verkar fatta!!!!!
Emil hade ont i magen idag. Ingen viktig information tänker ni, men anledningen var precis samma som fick mig att få en ångestfylld känsla förra veckan . Det var ju det här med Öppet hus för blivande årskurs 7. 
Jag vet faktiskt inte vad han trodde skulle förväntas av honom idag, inte heller varför hans känsla var så stark. Men magont och illamående fick han. Helst ville han inte följa med. Tyckte mer att det var något som hans pappa och jag kunde göra själva.
Men "elak tant" som jag är. 37 år gammal snart så var det faktiskt det han kallade mig idag när ilskan kom krypandes , tvingades han med på detta hemska.
Han var tyst hela vägen till skolan och jag med. Han mest sur och jag fortfarande lika förvånad över att jag snart har ett pubertetstroll som börjar 7:an.
Nu i efterhand är jag så himla glad att jag gick. Och minst lika glad att jag tvingade med honom.
Den känslan jag fick av lärare och skolans arbetssätt var grym. Och jag hoppas att de levererar detta som de pratade om idag.
I dagsläget finns det tre stycken sexor. A,B och C. I sjuan slås alla dessa ihop till en sjua.
Min första tanke var nog den samma som eran. En klass med 75 elever. Hur fasiken tänkte de här.
Men när lärarna, eller mentorerna som de vill kallas förklarade tanken bakom detta blev både jag och hans pappa (som ändå verkar vara rätt lugn i allt detta) väldigt imponerade .
TANKEN: En klass som delas in i mängder av grupper. Varje grupp får en huvudmentor (typ klassföreståndare och lärare) och övriga mentorer finns som hjälp och stöd under skolans gång som lärare och mentorer. Deras tanke är att alla barn har olika lärstilar och olika lätt att lära sig saker.
Du kan få börja i en grupp i sjuan för att sedan byta grupp efter ett tag bara för att hamna i en grupp som passar din utbildningsfas bättre.
De anser att en person är inte samma i sjuan som i nian utan att man utvecklas under dessa tre åren. Men i olika takt.
Herregud tänker jag.....om detta stämmer så har de ju verkligen fattat hela poängen med människors olikheter.
Det som kändes extra varmt om hjärtat . Om man kan säga så, var att Emil själv berättade att han längtade till hösten och att få börja sjuan.
Jag är i chock. Killen har ju fram tills idag bara önskat att skolan skulle brinna ner eller något. Allt bara han slapp gå dit.
Han pratade om mentorerna (för vissa har han redan haft i bl.a bild, slöjd och gymnastik) på ett positivt sätt. Berättade hur bra de är.
Han sa också att nu kan jag börja sjuan och göra ett nytt intryck på lärarna.
Fy fasiken vad bra tänkt.
Min ångest försvann och jag kände att det där med högstadiet nog kan bli riktigt bra.
Nu hoppas jag bara att det håller och blir så bra som de tänkt.
Jag kan iallafall somna gott ikväll.
Godnatt.
