Cancern drar åt sin snara för att sätta skräck i min kropp!!
Jag är så jävla rädd....så sjukt jävla rädd för cancer.
Den där hemska rädslan kryper i min kropp. Som nålar kryper den under mitt skinn. Den tar ett stort hårt tag om min själ och vrider sakta runt. Ibland kan jag inte andas. Ibland börjar jag gråta.
Jag har ju inte ens den förrädiska sjukdomen. För det är ju precis vad den är. Förrädisk.
Slår man på Förrädisk synonymer så kommer det fram: svekfull, falsk, lömsk, farlig, opolitlig, lurig. Jag tänker att de här orden borde stå även efter ordet cancer.
Jag har inte cancer......men jag är livrädd.
Livrädd att någon i min närhet skall drabbas. Att någon som håller mig riktigt kär skall höra av sig och meddela att de fått cancer.
Det känns inte längre som att det är frågan OM man får cancer, utan mer NÄR.
Allt för många drabbas av denna elaka sjukdom. Eller förrädiska som vi redan bestämt oss för att kalla den. Väldigt ofta hör man hur någon får diagnosen eller att någon gått bort i den.
Visst klarar sig många. Men ändå skrämmer det mig.....för det är inte tillräckligt många.
Jag har förlorat släktingar i cancer, jag har sett människor jag tycker om förlora någon i cancer.
Jag har maniskt börjat läsa cancerbloggar.
Varför????
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Men den där satans oron finns ju där gela tiden.
Kanske är det ett sätt att försöka förstå den. Eller ett sätt att bearbeta min kanske onödiga rädsla.
Jag har kommit fram till att cancern har en snara runt min hals som den då och då drar åt för att göra sig påmind och sätta skräck och respekt i min än så länge friska kropp.
För vem vet egentligen hur länge man får vara frisk och må bra.
Kanske skall jag inte fundera så mycket på vikt, kalorier eller utseende så länge jag får vara frisk och må bra.
Kanske borde jag försöka dra loss snaran runt min hals och njuta tills den dagen, om den dagen kommer då någon eller jag själv drabbas.
Tack för att ni läser.
Ta hand om varandra nu.....man vet aldrig när det är för sent ♡♡
