Ett vackert farväl.
Idag har jag varit på en väldigt fin begravning. Ledsam självklart men väldigt fin.
Personen som vi begravde gick bort alldeles för tidigt i sitt liv. Och självklart var det den jävla sjukdomen cancer som tog hans liv.
De flesta som känner mig och även ni som läser min blogg vet ju att jag verkligen är livrädd för cancer.
Det blev inte så att jag blev mindre rädd nu.
När en människa som inte fått leva klart sitt liv, som alldeles för tidigt lämnar jorden och boven i allt är en hemsk, äcklig, elak sjukdom som de inte verkar kunna utplåna.
Att idag på begravningen få se hans föräldrar, fru,barn, barnbarn och övriga familjemedlemmar stå framme vid kistan för att ta farväl gjorde så fruktansvärt ont i mig. Och inte gör det mig mindre rädd.
Tänk att behöva begrava sitt barn. Föräldrar skall inte leva längre än sina barn. Det skall de bara inte.
Begravningen var väldigt vacker. Men det är ju ändå så otroligt sorgligt och ledsamt.
Min lilla fina dotter Nova frågade mig idag vad en begravning är.
Det är när man säger hej då till den som dött, svarade jag.
Men dom kan ju inte svara ändå,svarade hon.
Så är det...och så sant har hon. Och det är så svårt att förklara.
Hon lovade mig också att hon aldrig skall dö.
Jag förklarade att alla någon gång kommer att dö. Att vi inte kan leva för alltid.
Men det är bara gamla som dör, fick jag till svar.
Nä tyvärr älskade Nova. Tyvärr kan man dö ung som gammal.
Önskar att det inte var så men sådant är livet.
Du kan bli sjuk eller dö i en olycka. (sedan att folk dör för att någon annan människa tar deras liv ifrån dom höll jag för mig själv)
Jag tror också att jag behöver gå i terapi för min rädsla. Den här rädslan äter upp mig. Och jag vet att många av er tycker att jag är väldigt löjlig. Ja men då får ni tycka det. Jag kan liksom inte rå för det.
Jag sänder idag en stor och varm tanke till alla där ute som på något sätt förlorat någon.
