Tjatmorsan.blogg.se

Idag hade jag en lång diskussion med min 12 åring. Han har spräckt glaset på sin mobil. Och nu vill han ha en ny. Inte ett nytt glas utan en ny mobil. Helst en Iphone 5. Han hade ju hittat en för 2000 på blocket.

Ja självklart sa jag. Vi tar 2000 från vår familjekassa och köper en ny mobil till dig. Du har ju bara haft en si sådär 8 mobiler. Klart du får en ny. Skall vi beställa en direkt

Nä så sa jag absolut inte. Jag sa att jag inte kommer köpa någon ny mobil till honom eftersom han har avverkat ca 8 stycken på olika sätt.

Jag förklarade att vi inte kan köpa nya mobiler så fort han gör sönder de. 

Fast den och den fick ju nya när deras gick sönder. Okej.....sådant är säkert fallet men jag tänker inte betala någon ny mobil till dig. Du får helt enkelt spara till en ny. 

Men du tänker köpa en  ny till Embla? 

Ja...eller inte riktigt. Jag skall vara med och betala på en till henne. Men hon har inte gjort sönder 8 innan.

Då hittade han någon på blocket. Den kostade ju "bara" 1700 kronor .

Då sparar vi ju 300 kronor.

Jag behöver ju inte gå igenom hela samtalet men det slutade inte med att han fick en ny telefon. Men varför detta eviga tjat? Varför inte förstå att ett nej är ett nej?

Varför inte förstå att 2000 är mycket pengar?

För vi jobbar ju och tjänar en massa pengar. 

Varför inte förstå att vi betalar för en massa saker också. Och ja. Det har vi förklarat för honom . Både en och trettio gånger.

Jag vet att han har kompisar som får nya saker hela tiden. Och väldigt sällan behöver vänta eller längta efter det dom vill ha. 

Som inte behöver känna hur det är att spara till det dom vill. Men vad lär dom sig av det? Hur kommer det bli när dom blir äldre? Kommer de förstå känslan av vad saker är värda? 

Troligen inte. 

Jag blev i alla fall trött på tjatet. 

Nu tänker jag sova. 

Godnatt ♡♡♡